Studenttalet jag aldrig höll

Jag tänkte berätta en historia. En historia om en liten sextonårig pojke som tillsammans med sin partner flyttade 40 mil norrut. 40 mil flyttade han och började på en helt ny skola, i en helt ny stad, omgiven av helt nya människor. Omringad av människor som trodde att han var 25 år, att han var lärare, eller var med i Mange Makers.

 

Han i sig var ingenting för världen, och trodde inte heller att världen var mycket för honom. Ni vet känslan av att vilja fly? Försvinna helt från någon plats i hopp om att finna något bättre? Den känslan gav han upp för längesen. För det finns ingenting att fly från; bara saker att göra om och göra bättre. Att skapa en trygg plats för sig själv och alla runt om. 

 

Och det är med stor sorg i hjärtat jag berättar historien om pojken som flyttade 40 mil norrut och mötte samma sorts ignoranta människor som faktiskt inte ville honom väl. Han hörde dem viska om honom i korridorerna. Ibland fick han höra från vänner saker som de hade hört människor berätta om honom, och fick lära sig helt nya saker om mig själv. Bland vissa har han fortfarande inte ens ett namn. Utan blir refererad till som någon helt utan personlighet, helt utan samhällsanalytiskt tänk eller helt enkelt en gnutta mänsklighet. Ibland blir han kallad Bögen. Som om det vore något någon faktiskt skulle säga till en annan människa.

 

Ibland tänker han på världen. Han tänker att det spelar ingen roll vad människor tänker om honom, så länge han står rakryggad och orkar ta all jävla skit. För så länge han blir respekterad för den han är, så kommer han att acceptera och respektera andra. För oavsett vilket kön du juridiskt sett har eller det du faktiskt tillhör eller hur mycket livserfarenhet du tror att du själv har; oavsett vem du tror på, vem du någonsin kommer att bli kär i eller vilken ton din hudfärg bär så vet han att vi alla har samma färg på hjärtat.

 

Idag tar han studenten och har efter tre år i en helt ny stad 40 mil bort insett att det finns idioter överallt. Människor som saknar förståelse för de som inte ser ut exakt som de själva, men förväntar sig att trots sitt baktalande och förtryck förväntar sig att själva bli respekterade. Idag står han vid mikrofonen uppe på scenen och tänker att, Stockholm, IT-Gymnasiet: vi kan bättre än så. Vi är bättre än så. Och när jag springer ut ifrån den här skolan så vill jag känna att det är vi. Jag är med er om ni förstår att en mur bara är en bro på högkant. Att det som är inte måste vara konstant. Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer, ni som glömmer era fiender men aldrig vänner och gör det med hjälp av människor ni inte känner.

 

Ni är inte vackrast i världen. Världen är vackrast i er.

Kommentarer:

1 Sarah:

<3

Kommentera här: